Íslenski hesturinn hefur lifað í íslenskri náttúru um aldir og er sérlega vel í stakk búinn til að ganga úti allan ársins hring. Helstu kostir útigangs felast í frelsinu þar sem náttúrulegt atferli hrossa fær notið sín. Líkamlegum þörfum þeirra er einnig betur mætt á útigangi og ber þar fyrst að nefna hreyfinguna sem er öllum hrossum mikilvæg, einkum ungviðinu sem er að vaxa og byggja upp stoðkerfið. Næringarnám hrossa verður gjarnan fjölbreyttara og heilbrigðara og hrossin eiga auðveldara með hitastjórnun enda búin þykkum vetrarfeldi. Því er æskilegt að hross sem ekki eru notuð til reiðar séu haldin á útigangi og á það ekki síður við um folöld en önnur hross. Ekki er æskilegt að halda fylfullar hryssur á húsi né láta þær kasta í aðþrengdu umhverfi hesthúsa. Hross eru allt sumarið að undirbúa sig fyrir komandi vetur þó haustið sé mikilvægasti tíminn í því tilliti. Að hausti þurfa öll hross, sem ætlað er að ganga úti frameftir vetri eða vetrarlangt, að hafa aðgang að góðri beit og mikilvægt að þau nái að safna nokkrum fituforða. Fitulag undir húð er einangrandi og eins þurfa hross á fitu að halda til brennslu á meðan stórviðri ganga yfir. Helstu mælikvarðar á velferð hrossa eru holdafar og heilbrigði en auk þess er litið til atferlis og upplits hrossanna. Samræmt mat á holdafari er byggt á holdastigunarkvarða sem þróaður hefur verið fyrir íslenska hestinn og góð reynsla er komin á. Fóður skal að magni, gæðum og næringarinnihaldi fullnægja þörfum hrossa til vaxtar og viðhalds. Þetta getur kallað á flokkun hjarðarinnar eftir fóðurþörfum, sem ráðast einkum af framleiðslu (vexti, mjólkurframleiðslu, fósturþroska) og holdafari. Mjólkandi hryssur og unghross í vexti eru í mestri þörf fyrir fóður meðan fullorðin geldhross í góðum holdum þrífast vel af litlu. Engin krafa er um að síðastnefndi hópurinn standi í heyi enda getur það fljótt leitt til offóðrunar. Mikilvægt er að útigangshross hafi aðgang að beit samhliða gjöf, ef snjóalög leyfa, svo þau séu ekki með öllu háð fóðurgjöfinni. Umráðamenn hrossa þurfa að fylgjast vel með veðurspám og gefa hrossum með eins til tveggja sólarhringa fyrirvara fyrir óveður, þar sem beit er ekki næg. Hafa þarf í huga að snöggar fóðurbreytingar, sér í lagi úr grófu fóðri í sterkara, auka hættu á meltingartruflunum sem geta endað með hrossasótt. Því getur verið varhugavert að gefa fyrstu heygjöf vetrarins rétt fyrir mikið óveður þar sem ekki er auðvelt að fylgjast með heilbrigði hrossanna eða koma þeim til hjálpar. Þá getur verið tryggara að þau standi af sér veðrið og fái góða gjöf þegar slotar, enda hafi þau verið á beit og ekki svöng þegar veðrið skall á. Hross á útigangi Það getur orkað tvímælis að flytja hross úr hólfum þar sem þau þekkja sig vel í meira skjól og aðþrengdar aðstæður stuttu fyrir óveður enda hætta á að það valdi stressi og taki frá hrossunum möguleikann á að undirbúa sig sjálf. Sama getur átt við um ýmsar aðrar skyndi aðgerðir, t.d. að reka heilu stóðin inn í skemmur eða annað húsnæði sem ekki uppfyllir þarfir um rými og loftræstingu. Stundum geta þó framangreindar aðgerðir átt við og það verða bændur og aðrir umráðamenn hrossa að meta miðað við aðstæður á hverjum stað. Hross geta uppfyllt þarfir sína fyrir vatn með því að éta snjó en oft og tíðum tekur fyrir aðgang að vatni í fannfergi. Mjólkandi hryssur eru í mestri vökvaþörf en aðrir viðkvæmir hópar eru ungviði í vexti og hross sem fyrir aldurs sakir eru farin að ganga á vöðva og/eða með undirliggjandi efnaskiptasjúkdóma. Í frostatíð verður snjórinn óaðgengilegur og við þær aðstæður getur þurft að vatna hrossum eða brjóta upp snjó fyrir þau. Mikilvægt er að auka ekki frekar á vatnsþörfina með saltgjöf, bætiefnum steyptum í melassa eða próteinríku fóðri á meðan vatn er af skornum skammti. Hægt er að gefa slíkt í annan tíma. Hross eru einna viðkvæmust fyrir blautviðri, sérstaklega kalsarigningum að hausti og vori þegar þau eru ekki í fullum vetrarfeldi. Þá skiptir miklu að hrossin séu á skjólgóðu landi eða hafi aðgang að manngerðum skjólveggjum. Það á þó ekki endilega við í verstu vetrarveðrum þegar snjór safnast í skjólsæla staði með miklu kófi þar í kring. Þar vilja hross alls ekki standa og getur raunar verið hætta búin í aftakaveðrum. Þá reynist betur að hross hafi aðstæður til að hópa sig saman á berangri þar sem blæs undan þeim. Taglið ver afturendann sem þau snúa undantekningalaust upp í veðrið á meðan höfuðið er lágreist í skjóli búksins. Folöldin eru vel varin í skjóli mæðra sinna, gjarnan mitt inni í hópnum og þar kemur annað ungviði sér einnig fyrir. Hætt er við að einstaklingar sem eiga undir högg að sækja í hópnum, t.d. gömul hross, lendi á jaðrinum. Þurfa umráðamenn að vera vakandi fyrir því en alla jafna skiptast hrossin á við að standa áveðurs. Fleira sem snýr að atferli hrossa mætti nefna; þau forðast greinilega allar aðþrengdar aðstæður, sviptivinda sem einkum myndast í kringum mannvirki og hvers kyns hávaða. Að öðru leyti stjórnar aðgengi að fóðri miklu um hvar þau halda sig. Því er mikilvægt að velja heppilega gjafastaði út frá veðurhorfum, taka mið af landslagi og halda hrossum þar sem slysahætta er sem minnst. Hross á útigangi Við eftirlit og mat á aðbúnaði hrossa á útigangi skal litið heildstætt á þá þætti sem hafa áhrif á velferð hjarðarinnar, svo sem fóðurástand, hárafar og annað heilbrigði, landgæði, skjól og veðurfar á svæðinu. Þar sem hross eru grönn (undir reiðhestholdum) skal gerð ríkari krafa um gæði hrossaskjóla, samhliða bættri fóðrun. Að sama skapi er krafan vægari ef hrossin eru í mjög góðu standi. Þar sem ungviði (folöld og/eða trippi) er haldið í sér hópum er meiri þörf á skjóli og æskilegt að hægt sé að hýsa slíka hópa í vondu veðri. Leiðbeiningar um útigang hrossa og undirbúning fyrir stórviðri vetrarins: Flokka hross eftir fóðurþörfum tímanlega að hausti og tryggja öllum hópum hentuga beit og/eða fóðrun. Mikilvægt að útgangshross séu í ríflegum reiðhestholdum (3,5) að hausti og vetrarfóðrun skal taka mið af holdafari. Halda útigangshross á rúmgóðu beitilandi með breytilegu landslagi og/eða manngerðu skjóli. Ormahreinsa viðkvæma hópa eða alla hjörðina eftir aðstæðum og í samráði við dýralækni. Draga úr slysahættum. Auka eftirlit með útigangshrossum í aðdraganda óveðurs og á eftir. Huga sérstaklega að einstaklingum sem standa höllum fæti í aðdraganda óveðurs. Þetta á sérstaklega við um eldri hross sem farin eru að ganga á vöðva og/eða hafa þróað með sér efnaskiptasjúkdóma. Gefa hrossum, sem þá þegar eru komin á gjöf, með góðum fyrirvara fyrir yfirvofandi stórviðri. Gefa á opnu svæði. Meta þörfina/áhættuna fyrir aðra hópa eftir aðstæðum. Vitja hrossa strax og færi gefst eftir óveður, fóðra og vatna eftir þörfum. Leita til dýralækna vegna veikra hrossa og laskaðra. Ábendingar frá almenningi gegna mikilvægu hlutverki við eftirlit með velferð hrossa og er hægt að koma ábendingum á framfæri á heimasíðu Matvælastofnunar.

Islandshästen har levt i den isländska naturen i århundraden och är särskilt väl rustad att gå utomhus året runt. De främsta fördelarna med att gå ut är friheten, där hästarnas naturliga beteende kan avnjutas. Deras fysiska behov tillgodoses också bättre ute och det första att nämna är träning, vilket är viktigt för alla hästar, speciellt ungarna som växer och bygger upp skelettet. Näringen hos hästar tenderar att vara mer varierad och hälsosammare och hästarna har lättare att reglera sin temperatur då de har en tjock vinterpäls. Det är därför att föredra att hästar som inte används för ridning hålls ute och det gäller inte mindre för föl än för andra hästar. Det är inte önskvärt att hålla fulla ston hemma eller låta dem slänga i den trånga miljön i stall. Hästar tillbringar hela sommaren med att förbereda sig för den kommande vintern, även om hösten är den viktigaste tiden i det avseendet.På hösten behöver alla hästar, som är tänkta att gå ute efter vintern eller hela vintern, ha tillgång till bra betesmark och det är viktigt att de lyckas samla på sig lite fettreserver. Ett fettlager under huden är isolerande och hästar behöver även fett för att bränna under stormar. De viktigaste indikatorerna på hästarnas välbefinnande är kroppskondition och hälsa, men dessutom beaktas hästarnas beteende och utseende. En enhetlig bedömning av köttkvalitet bygger på en köttgraderingsskala som tagits fram för islandshästen och goda erfarenheter har vunnits. Foder ska tillgodose hästarnas behov av tillväxt och underhåll vad gäller kvantitet, kvalitet och näringsinnehåll. Detta kan kräva en klassificering av besättningen efter foderbehov, som huvudsakligen bestäms av produktion (tillväxt, mjölkproduktion, fosterutveckling) och kötthastighet. Störst foderbehov har digivande ston och växande föl medan vuxna valacker i bra kött trivs bra på små mängder.Det finns inget krav på att den senare gruppen ska stå på hö eftersom det snabbt kan leda till överutfodring. Det är viktigt att utehästar har tillgång till bete samtidigt som utfodringen, om snöförhållandena tillåter, så att de inte är helt beroende av utfodringen. Hästägare måste vara mycket uppmärksamma på väderprognoser och mata hästarna en till två dagar innan stormar, eftersom det inte finns tillräckligt med bete. Man måste komma ihåg att snabba foderbyten, i synnerhet från grovfoder till starkare foder, ökar risken för matsmältningsbesvär som kan sluta i hästfeber. Det kan därför vara klokt att ge vinterns första hö strax före en kraftig storm, eftersom det inte är lätt att övervaka hästarnas hälsa eller hjälpa dem. Då kan det vara mer garanterat att de står emot vädret och får en bra present när de faller, eftersom de betade och inte var hungriga när vädret slog till.Hästar i det fria Det kan vara svårt att flytta hästar från lokaler där de är bekanta till mer skyddade och instängda förhållanden strax före en storm, eftersom det finns risk att orsaka stress och beröva hästarna möjligheten att förbereda sig. Detsamma kan gälla olika andra akuta åtgärder, t.ex. att köra in hela våningen i en friggebod eller annan byggnad som inte uppfyller behoven av utrymme och ventilation. Ibland kan dock ovannämnda åtgärder gälla och lantbrukare och andra hästägare måste utvärdera detta utifrån förhållandena på respektive ort. Hästar kan tillgodose sina behov av vatten genom att äta snö, men ofta sker tillgången till vatten på vintern. Ammande ston har störst behov av vätska, men andra utsatta grupper är växande föl och hästar som på grund av sin ålder börjat slita på muskler och/eller har underliggande ämnesomsättningssjukdomar.Vid kallt väder blir snön otillgänglig och under de förhållanden kan det bli nödvändigt att vattna hästar eller bryta upp snö åt dem. Det är viktigt att inte öka vattenbehovet ytterligare genom att ge salt, tillskott i melass eller högproteinfoder medan vattnet är ont om. Detta kan ges vid ett annat tillfälle. Hästar är mest sårbara för blött väder, särskilt skyfall på hösten och våren när de inte är i full vinterpäls. Det är också viktigt att hästarna står på skyddad mark eller har tillgång till konstgjorda skyddsväggar. Det gäller dock inte nödvändigtvis i det värsta vintervädret då snö samlas på skyddade platser med mycket snö där omkring. Hästar vill inte alls stå där och det kan faktiskt vara farligt vid dåligt väder. Då visar det sig bättre att hästar har förutsättningar att gruppera sig på berangeren där vinden blåser mot dem.Svansen skyddar den bakre delen, som de alltid vänder upp mot vädret, medan huvudet ligger lågt i skydd av kroppen. Fölen är väl skyddade i skydd av sina mödrar, ofta mitt i gruppen och det finns även andra ungar. Det är förbjudet för personer som är under attack i gruppen, t.ex. gamla hästar som landar på kanten. Ägarna måste vara vaksamma på det, men som alltid turas hästarna om att stå i vädret. Mer relaterat till hästars beteende skulle kunna nämnas; de undviker tydligt alla instängda förhållanden, vindbyar som bildas speciellt runt strukturer och alla typer av buller. I övrigt styr tillgången på foder mycket var de vistas. Det är därför viktigt att välja lämpliga donationsplatser utifrån väderprognosen, ta hänsyn till terrängen och hålla hästar där risken för olyckor är så låg som möjligt.Hästar i det fria Vid övervakning och utvärdering av hästars kondition utomhus ska de faktorer som påverkar besättningens välbefinnande, såsom foderskick, håravfall och övrig hälsa, markkvalitet, lä och väderförhållanden i området beaktas holistiskt. Eftersom hästar är smala (under ridhästkroppar) måste ett högre krav på kvaliteten på hästhem ställas, tillsammans med förbättrad utfodring. Likaså är kravet mindre om hästarna är i mycket gott skick. Där ungdjur (föl och/eller trillingar) hålls i separata grupper finns ett större behov av skydd och det är önskvärt att kunna ta emot sådana grupper vid dåligt väder. Riktlinjer för att vända ut hästar och förbereda sig för vinterstormar: Klassificera hästar efter foderbehov i tid på hösten och se till lämpligt bete och/eller utfodring för alla grupper. Det är viktigt att utträdande hästar är i rikligt med ridhästkött (3,5) på hösten och vinterutfodringen måste ta hänsyn till köttet.Håll utomhushästar i rymliga betesmarker med varierande terräng och/eller konstgjorda skydd. Avmaska ​​utsatta grupper eller hela besättningen beroende på situation och i samråd med veterinär. Minska risken för olyckor. Öka övervakningen av utomhushästar före och efter stormar. Var särskilt uppmärksam på personer som är strandsatta i väntan på en storm. Detta gäller särskilt för äldre hästar som börjat lägga på sig muskler och/eller har utvecklat metabola sjukdomar. Ge hästar, som redan är på väg, i god tid före en stundande storm. Ge på ett öppet område. Bedöm behovet/risken för andra grupper beroende på situationen. Besök hästar så snart som möjligt, om vädret tillåter, foder och vattna vid behov. Referera till veterinärer för sjuka och handikappade hästar. Förslag från allmänheten spelar en viktig roll för att bevaka hästarnas välfärd och förslag kan lämnas på Livsmedelsverkets hemsida.